tisdag.

Ibland känner jag mig så ytlig så jag inte står ut med mig själv..
Varför jag tillåter mig själv att bli så äckligt ytlig vet jag inte. Jag tror det kan bero på att jag vill fly från mina tankar.. Eller kanske också att jag vill smälta in, vara som alla andra för jag orkar inte vara jag för en stund?
Om det är så, då ska jag hitta ett annat sätt att göra det på, haha.

Men när jag nu känner mig så äcklad av mig själv för att jag är så ytlig, hur kan då de som är ytliga stå ut? Jag menar de som är ytliga på heltid.. Hur orkar de? Hur står de ut med sig själv?
Jag är ytlig en halv dag och då står jag inte ut med mig själv..
Inser de inte att de är ytliga? Vet de inget annat sätt att vara?
Samtidigt som jag inte gillar dem så tycker jag synd om dem, att de inte ser annat.. Borde jag tycka synd om dem? Borde jag lägga ner tid på att tänka på dem?

Här kommer jag och mina funderingar och frågor som jag aldrig får svar på..

fredag.

deras smärta är min smärta..
hellre deras smärta än min.

jag förgör mig själv, och jag vet om det, men jag har inte orken eller styrkan att försöka ändra mig..
kanske är jag feg, kanske är jag lat.
det jag vet är att böcker och filmer och andras smärta är mitt sätt att fly från mig själv.

dock försvinner aldrig min smärta, utan fördubblas, men jag fortsätter försöka.
förgäves? det kan ingen veta..