lördag.

en större plats, en större stad.
en stor stad där man kan bli bortglömd.
en stor stad där man kan vara den man vill utan någons övervakning.

jag önskar jag alltid bott i en stor stad.
så jag kunde försvinna, bli bortglömd när jag ville.
så jag kunde bli den jag ville bli.

men om jag nu bodde i en stor stad och blev den jag ville bli, skulle jag då vara jag?
om jag nu hade bott i en stor stad, skulle jag uppskattat det då?
nej, troligen inte.

onsdag.

allt är bara så sorgligt. det är otroligt att ingen ser det.
varenda liten sak har någon form av sorg, hur går det att undgå?

ibland känns det som den ska kväva mig, sorgen alltså, och ibland känns det som det inte finns någonting som kan få mig att känna mig så fri och så unik.

måndag.

det gör ont, igen.
jag tror jag vet var smärtan kommer ifrån.
det är av sorg, det är av lycka.

det gör ont av sorgen, det vackra.
det gör ont av lyckan, lyckan av att jag är på väg ut.

det gör ont, men inte på ett dåligt sätt.
det gör ont, på ett skönt sätt.
det gör ont, och jag ser allt, och jag lever.

jag vill känna såhär alltid. det här är jag, jag.

torsdag.

om man inte vill vara som alla andra, man inte vill göra som alla andra.
hur gör man då?
det frågan går inte att ställa, för om ingen annan gör det så går det inte att få reda på det, right?

men jag menar hur gör jag för att börja? och den frågan kan jag inte heller ställa.
jag måste ta reda på det själv, men jag vill inte här.
människorna här förstör allt och jag kan inte.
samhället förstör allt.

jag ska resa bort, vara impulsiv och inte vara som alla andra.
men då är frågan; när ska jag ta mig modet att göra detta?

och just där kanske jag har min början.

lördag.

Jag har en sorg inom mig.
Jag tror den alltid funnits där. Jag tror jag föddes med den. Det gör mig inget, jag tycker om min sorg. Jag tycker om hur jag ser sorgen inom allt annat. Sorgen inom mig är vacker. Den får mig att se det vackra, det sorgliga.
Den får mig också att se den sorg andra bär, de jag inte trodde bar på det från början. Det gör mig sorgsen.
Sorgen finns hos mig, hos dem. Sorgen fanns alltid och kommer alltid finnas.
Sorg.

fredag.

fredag 18/9-09 00:37

Ensamhet.
Är det någonting vi människor måste hålla oss ifrån eller någonting vi väljer att hålla oss ifrån?
Ensamhet gör ont. Ensamhet lugnar.
Ensamhet förvandlas till hopplöshet. Ensamhet förvandlar dig till den ende.
Ensamhet är lycka. Ensamhet är sorg.
Ensamhet är jag, och bara jag.
Ensamhet. Finns det?

torsdag.

att kunna tänka, men välja att inte tänka.
att kunna se världen, men blunda.
att egentligen inte vara en slav, men välja att vara en.

det är fel, så otroligt fel. och det gör mig så arg.

att ta sitt liv på de sättet, varför?
varför leva utan att leva? vad är poängen, när du redan sett världen?

jag förstår inte, om sanningen är så hemskt, varför hellre "leva" i en lögn?
varför bara inte sluta leva på riktigt?

onsdag.

det gör ont.
om det är av sorg eller lycka vet jag inte.
men det gör ont, så ont så jag tror jag spricker.
jag vill få ut det, men samtidigt behålla det.

det är ett hål, ett hål i mig, det försvinner mer och mer ur mig.
hålet fylls med sorg, eller lycka.
det gör ont, så ont så jag tror jag spricker.

söndag.

söndagnatt. jag sitter här. i väntan på allting och ingenting. i väntan på att världen ska somna in. i väntan på morgondagen. i väntan på en ny dag som kommer passera utan märkbar skillnad från de andra. i väntan på det som aldrig kommer förändras. i väntan på ingenting och allting.

tisdag.

jag kan inte förklara det, men att sitta uppe hela natten, ensam och se det bli mörkt och sedan ljust igen är underbart. att känna lukten av natt och sedan av morgon är underbart. att veta att jag troligen är den enda som är vaken i hela mitt område är underbart. det är min sommar och just nu tycker jag den är underbar och kanske sorglig. känslan jag har i magen nu är sådär mysigt ni vet, eller det kanske ni inte alls vet. men nästan som när man riktigt ser fram emot något och får den där känslan i magen, så känner jag nu fast jag ser inte fram emot något. mest sitta här själv och se det bli mörkt och sedan ljust igen.
exakt samma känsla får jag när jag cyklar eller går runt i mora mitt i natten/morgonen och hör hur tyst det är och ser hur öde det är. inte en bil, inte en människa. i dessa ögonblick känns det som om jag kan göra vad jag vill, men den känslan försvinner så fort världen vaknar och är redo att döma och förgöra.

jag kanske uttrycker mig dåligt men jag mår så bra och känner mig så levande när alla andra sover och det bara är jag och min vän på min sida som är vaken. när det bara finns vi och den tysta vackra världen och ingen annan finns för att döma eller trycka ner.

onsdag.

Jag kommer nog inte skriva här på ett bra tag.
Det beror på att allting jag skriver nu låter fult och oäkta och jag vill inte förstöra denna blogg med att lägga in fula texter.
Kanske jag kan börja skriva igen när jag fått ordning på mina tankar och mig själv.

So long and goodnight.

tisdag.

Ibland känner jag mig så ytlig så jag inte står ut med mig själv..
Varför jag tillåter mig själv att bli så äckligt ytlig vet jag inte. Jag tror det kan bero på att jag vill fly från mina tankar.. Eller kanske också att jag vill smälta in, vara som alla andra för jag orkar inte vara jag för en stund?
Om det är så, då ska jag hitta ett annat sätt att göra det på, haha.

Men när jag nu känner mig så äcklad av mig själv för att jag är så ytlig, hur kan då de som är ytliga stå ut? Jag menar de som är ytliga på heltid.. Hur orkar de? Hur står de ut med sig själv?
Jag är ytlig en halv dag och då står jag inte ut med mig själv..
Inser de inte att de är ytliga? Vet de inget annat sätt att vara?
Samtidigt som jag inte gillar dem så tycker jag synd om dem, att de inte ser annat.. Borde jag tycka synd om dem? Borde jag lägga ner tid på att tänka på dem?

Här kommer jag och mina funderingar och frågor som jag aldrig får svar på..

fredag.

deras smärta är min smärta..
hellre deras smärta än min.

jag förgör mig själv, och jag vet om det, men jag har inte orken eller styrkan att försöka ändra mig..
kanske är jag feg, kanske är jag lat.
det jag vet är att böcker och filmer och andras smärta är mitt sätt att fly från mig själv.

dock försvinner aldrig min smärta, utan fördubblas, men jag fortsätter försöka.
förgäves? det kan ingen veta..

söndag.

allt är ytligt. vad lever vi för egentligen?
hela världen är så ytlig så det är äckligt .. hur kan man ens orka med det?
ja.. jag gör ju det. men endast för att sedan, efter att ha gjort de som man "måste göra" i dagens samhälle, kunna göra det jag vill. komma ifrån allt.
det kommer jag nog inte göra. jag är för feg..

så som vi lever idag kan inte vara vad livet går ut på.. för i så fall kan jag ju lägga mig ner och dö på en gång..

jag är inte jag längre.. jag tror inte att mitt gamla jag finns kvar längre.. jag kan inte se världen på ett positivt sätt längre.. eller så kanske jag är som alla andra, inget speciellt, utan bara söker uppmärksamhet.. patetiskt..
jag borde kanske prata med någon.